Review of Concrete Locust 7" from Voidfaith Netzine:
Smått euforisk efter en spelning med Set My Path inhandlade jag denna sjua på impuls i en väns distro
mot beskrivningen ”hardcore-grind-emo”. I vanliga fall brukar jag inte köpa sjuor och dylikt då min
vinylspelare inte riktigt är vad den varit, men med den beskrivningen och det omslaget kunde jag inte motstå.
Väl hemma två dagar senare, klockan tolv på natten, textbladet i handen och med hörlurarna på snurrade jag
förväntansfullt igång vinylspelaren. Efter ett kort trum+gitarr-intro blir jag helt överkörd av blastbeats,
och så drar det igång.
”it’s hard to rise again
she crushed my heart with solar feelings
I must come back, I can’t stay
never will I look at these people again, the same way”
Om man nu skulle få för sig att kalla Apologia för emo skulle det isåfall vara för texterna,
som verkar komma direkt ifrån hjärtat, och det är svårt att inte ryckas med när sångaren Henrik
förmedlar texterna på ett sådant ärligt sätt. Man dras in i ett dåligt upplyst källarrum med fyra personer i,
vilt spelande som om det vore det enda i hela världen som betyder något.
Ena sekunden är musiken nästan lågmäld och lugn, för att i nästa bokstavligen kasta lyssnaren in i en vägg
av distade gitarrer och ångest-plågade skrik. Det är just det som är det fina, jag vet att det inte är
något unikt med breakdowns, men Apologia gör det så fruktansvärt bra.
Även om denna sjua har två år på nacken, och bandet släppt en nyare MCD så håller jag personligen denna
högre än senaste släppet "Sentinel". Enligt basisten Wendel ska bandet snart in i studion för att spela
in en låt till en samlingssjua som dyker upp på Blindead/Halvfabrikat senare i sommar. Jag väntar förväntansfullt.
”it get’s so lonely inside this head
try me from another view
I’m so empty, so fucking empty”
oh.