Review of the Sentinel MCD in Doomsday Mag:
Gillade Apologias första släpp ”Concrete Locust” som fan men jag måste erkänna
att jag inte riktigt kom överens med Sentinel vid de första genomlyssningarna.
Men som den vettiga musikkritiker jag är så lade jag undan plattan för att
lyssna på den ”vid ett senare tillfälle”. Å sen så slank den i cd-spelaren en
dag (som bakgrundsmusik måste jag tillägga) och efter ett par låtar frågade
jag mig själv vad det var jag lyssnade på. Det var då jag fattade Sentinel,
ett 20 antal lyssningar senare sitter jag här och är eld och lågor över hur
bra det här är. Om Concrete Locust var lite mer uppdelad hc/crust/metal/grind/ångest
var för sig är Sentinel mer uttänkt och sammanvävd (även i fall överraskningsmomenten finns kvar)
vilket gör att Sentinel känns mycket bättre än föregångaren.
Låtarna innehåller så mycket så det finns inte en chans att man tröttar
även om de flesta låtarna är över 5 minuter (vilket jag hatade förr i
tiden men nu bara ser som ett plus) och det är främst de i de malande
”postrockpartierna” som man hör att de här grabbarna fattar hur man gör låtar.
Det enda jag tycker är bättre på föregångaren är sången för där var det lite mer vrål,
men det här är också riktigt bra när man vant sig. Om Apologia fortsätter att
göra låtar som de här och fortsätter att utvecklas skulle jag inte bli förvånad
om de en dag befinner sig uppe på toppen och boxas med de stora Relapse/HydraHead-grabbarna,
men än är det långt dit så det återstår att se, mycket kan hända. Under tiden
så finns de här 4 kanonspåren att tillgå och ge Sentinel minst 10 lyssningar, du kommer tacka mig sen.
Andreas